Delat ansvar. Ska det vara så svårt?

 

 

Ofta sägs och skrivs det i medier att det är kvinnan som tar allt i hemmet, att kvinnor dubbelarbetar osv.

Och visst jag tror att det stämmer i de allra flesta fall och jag känner människor som har det så. Men i min värld stämmer inte det. Här är det jag som står för det mesta.

Men innan jag går vidare så vill jag säga att jag har det tillnärmelsevis inte lika mycket stress eller arbete som många andra har. Mina barn är såpass stora så de klarar sig själva.

Och jag vill hylla alla (mest kvinnor) som orkar med det.

 

Men vad vill jag ha sagt med detta då?

Jo att det gäller att den partern som inte gör något eller ytterst lite i hemmet (främst män) börjar ta sitt ansvar. Vakna upp ur koman!!!!!

Här är några argument till varför ni borde vakna upp;

 

För det första.

Vi lever i en ny tid. De flesta familjer har inte råd att ena partern bara är hemma och passar barnen och står vid spisen.

 

För det andra.

Den andra partern (främst kvinnor) som då står för det mesta i hemmet har ett lika stort behov av att vara i arbetslivet, göra karriär och tjäna pengar. Av samma skäl som män vill.

Man vill känna att man är självständig.

 

För det tredje

Varför ska inte båda kunna få ha lika mycket egentid? Eller är det bara en manlig rättighet?

Men om kvinnan måste göra det mesta i hemmet så får hon varken tid eller ork att göra något själv. Som att träna, fika, träffa kompisar eller bara sitta och slappa efter en tung arbetsdag.

Eller vad det nu må vara som man vill ägna sig åt.

 

För det fjärde

Det här argumentet är kanske något som kan bita åtminstonde lite på männen.

Om man delar på sysslorna i hemmet så finns det mer tid att kunna umgås tillsammans som man och kvinna och inte bara var mamma och pappa.

Och då kan ju det ena leda till det andra lite oftare......

 

Det var bara några argument som jag kom på. Men det finns många många fler man kan ta fram.

 

Och en sak till till alla er som är den parten som inte gör så mycket i hemmet.

Tala åtminstonde om hur mycket ni uppskattar det arbete som eran partner gör.

För vad händer den dag som partnern tröttnar och säger att nu får det vara nog......

Ja då står ni där och får göra allt iallafall.

 

Själv har jag kommit till en punkt där jag känner att det är hanterbart. Men det är å andra sidan mer beroende på att jag som sagt var inte har små barn längre utan jag har barn som klarar sig väldigt mycket själva.

 

Sen ska jag villigt erkänna att jag inte är guds bästa barn på allt. Det finns mycket jag skulle vilja förändra och göra mer. Som tex att leka mer med mina barn. Men där har jag börjat första att det kanske inte är så farligt att jag inte är värsta lekpappan. Dom vet att jag älskar dom och att dom alltid kan prata med mig om det är något, och att jag kör dom till tävlingar och träningar osv.

 

Så jag är nog en ganska bra pappa iallafall......

 

Anders