Komunikation är A och O.

Att leva i en relation kräver ett antal ingrediemser.
Förståelse, kärlek ödmjukhet och komunikation.
Allt det där finns i början. Annars hade man aldrig blivit kära i varandra.
Och man hade aldrig börjat bygga ett liv tillsammans. Man börjar bygga sitt förhållande och allt går framåt och man är lyckliga. Man undanröjer de problem som finns i vägen.
 Man kanske får barn gifter sig och får fler barn och så fortsätter det så.
Så var det för mig i mitt förhållande. Träffade en snygg tjej som ville ha mig. Och jag var berädd att göra allt för henne och det gjorde jag. Kanske lite för mycket. Men jag var blind. Jag såg inte att för varje gång jag gjorde något för att hjälpa och underlätta för henne utan att få något tillbaka så försvann en liten del av mig. Förståelsen för mina känslor och behov hade hon inte. Eller så försvann den på vägen.
Men hon hade ju kärleken och ödmjukheten till mig.
Trodde jag. Den försvann med när hon ville lämna mig. Och det gjorde hon.
Vad hade jag kvar? Ett brustet hjärta och en besvikelse. Efter allt jag gjort för henne så gick hon bara.
Utåt var jag arg på henne men i mitt inre ville jag ha henne tillbaks. Så vi träffades och hon fick det hon ville ha. Jag med. Och sen gick vi skiljda håll.
Men efter ett tag så ville hon ha mig tillbaks igen.
Min hjärna och mitt förnuft sa nej men inte mitt hjärta. Det sa ja. Det funka ett tag. Men jag började inse att jag vi måste kunna kommunisera med varandra. Tala om för varandra hur vi känner och vad vi vill med förhålllandet. Åt vilket håll vi vill i livet. Vilka mål med vårat gemensamma liv är.
Fast här blev det en envägskommunikation. Jag sa vad jag kände och ville men hon sa aldrig vad hon ville eller tyckte. Det skapade många gräl och bråk. Men det hände aldrig något. Vi kom ingen vart.
Jag började inse att det inte var detta liv jag ville leva resten av mitt liv.
Skulle jag lämna henne nu? Kan jag det? Det fanns hinder och problem med det.
Vi har ju barn och hus ihop. Så även om jag ofta tänkte att jag ville lämna henne så gjorde jag inte det för det kändes fel mot barnen. Dom skulle bli så ledsna, Så jag får väl fortsätta och leva i ett förhållande som inte gör mig lycklig.

Men allt var sedan länge redan  förstört. Kankse redan innan vi köpte huset. Det var nog bara ett sätt för att få något annat att engagera sig i och på något sätt skulle det ge äktenskapet en nystart.
Ett till barn fanns med i bilden oxå. Men där satte jag stopp.
Sen hände en del saker som gjorde att vi beslöt oss för att gå skiljda vägar.
Hade vi kommuniserat med varandra tidigare eller om hon sagt vad hon kände och ville så kanske vi inte hamnat där. Och jag skulle ha pratat med henne tidigare om vad jag ville. Och om hon då inte hade accepterat det så hade äktenskapet upplösts tidigare och vi hade kommit längre i våra liv nu.

Vad vill jag säga med detta. Jag vet att det finns människor där ute som känner samma sak.
Att man inte hittar sin plats i sitt förhållande. Gör inte samma misstag som jag gjorde och bara gå och acceptera att det är som det är. Utan gör något åt det. Snälla. För eran egen lycka. För den andre kanske inte förstår hur du vill ha det. Och då är det inte lätt för den personen att ändra på sig eller det som är fel. Men om du gör det och den personen ändå inte vill lyssna och ta till sig av dina känslor och behov så borde du fatta ett viktigt beslut. Oavsett hur eran livssituation ser ut med barn och allt.
Vem vet den personen känner kanske samma sak.
För gör man inte varandra lyckliga längre som man och kvinna så är det bättre att gå och utgå ifrån det och bygga ett nytt liv med de erfarenheter man har.

Begrunda detta noga där ute nu för jag vill inte att ni går lika länge som jag och är olyckliga.....

Anders